Tre veckors volontärarbete på Korsika

Att lära sig om permakultur och franska genom praktik

Jag står vid en kyl i en liten butik i Korsikas största stad Ajaccio. Mannen som äger butiken luktar sprit. Jag är just landstigen från en sju timmar lång båtresa till Korsika från Toulon med en båt som har obehagligt mycket gemensamt med en Finlandsfärja. Butiksägaren slår igen kylen som jag har öppnat och mumlar något på korsikanska som jag inte förstår men tonfallet är hotfullt. Han är märkbart irriterad för att kylen i hans butik varit öppen för länge. Välkommen till Korsika!

Innan jag kom till Korsika hade jag hört två saker om ön: Korsika är fantastiskt vackert, och korsikaner är fientligt inställda till dem som inte är födda på ön. Den första fördomen har redan fått näring.

Här ska jag få min första erfarenhet av Work Away Info. Organisationen Work Away Info förmedlar kontakter mellan gårdar som behöver arbetskraft och människor som vill jobba som volontärer. Tanken är att man ska jobba högst 25 timmar i veckan i utbyte mot mat och logi. Arbetet kan handla om allt ifrån läxläsning till jordbruksarbete. För min del är det främst möjligheten att få lära mig mer om permakultur som som lockar men även att få utveckla min franska. Därför har jag valt en gård på Korsika som har skrivit i sin profil att de jobbar utifrån permakulturprinciper.

En timme norr om Ajaccio ligger den lilla byn Vico där jag under tre veckor ska bo och jobba. Vico består helt av gamla stenhus, har ett par restauranger som oftast är stängda, ett litet postkontor och ett slakteri. Byn ligger på 400 meters höjd och huset där jag ska bo ligger ytterligare 150 meter över havet. Huset för tankarna osökt till Bamses farmors hus, en s-formad väg slingrar sig upp för det grönklädda berget.

Mina värdar är två män i 60-årsåldern, som driver ett Bed and Breakfast med tre rum och en tillhörande permakulturodling på tomten. Ankomsten är vänlig och jag blir bjuden på en god trerättersmiddag som avslutas med en paj med körsbär från den egna trädgården. Mitt rum ligger i husets ena ände och är rent, tyst och smakfullt inrett.

Arbetsdagen börjar klockan sju. Jag får en rundvisning genom den stora blomstrande trädgården på ett tunnland (5000m2) med mycket vilda växter och träd. Ett kastanjeträd sprider en behagligt såpaktig doft över hela trädgården och under en lind står två solstolar med blommigt överdrag där man kan ta en siesta.

Bernard och Michels permakulturodling är verkligen i sin linda. De har hittills livnärt sig på sina gäster och det finns för tillfället inte särskilt mycket ätliga växter eller grönsaker. Bernard visar mig sin odlingslimpa som är full av blommor och växter med syfte att öka fertiliteten och höja PH-värdet i den sura jorden.

Första dagen jobbar vi med att anlägga en ny kompost. Andra dagen förbereder jag jorden som ska vara värd åt diverse stenfruktsträd. Nästa dag gräver jag en 30 meter lång tunnel där en ny vattenledning ska gå. Bernard är vänlig och delar gärna med sig av sina kunskaper i permakultur och franska. Arbetet är fysiskt och solen börja steka rejält redan vi nio-tiden.

Klockan 12:30 äter vi lunch, alltid trerätters, och sedan är jag fri att göra vad jag vill. Bernard och Michel brukar då städa rummen om det behövs, och om det inte behövs titta på en film eller ta en siesta. Mitt liv är en blandning av ett paradis och ett torrt isolerat liv utan vänner. Vi äter alltid middag tillsammans, min franska befinner sig på en rimlig nivå och jag har inga problem att hänga med i konversationerna men mina litterära utsmyckningar lyser med sin frånvaro och ibland massakrerar jag den franska grammatiken.

Morgonen den fjärde dagen blir olik de tre första. Jag kommer ut tolv minuter över sju och Michel är vansinnig:

– Ça m’énerve !” Det gör mig så irriterad! Du säger att du ska jobba 25 timmar i veckan och så kommer du upp kvart över! Det här funkar inte!

Michel syftar på en konversation vi hade dagen innan. Jag sa ifrån när han tyckte att jag skulle jobba kommande lördag. Reglerna inom Work Away Info är tydliga: man ska arbeta 25 timmar i utbyte mot mat och logi. Absolut inte mer! Pengar är aldrig inblandade. Jag tänker att det är viktigt att det inte blir 30-35 timmar, för min egen skull men även för andra. Historier finns om personer som utnyttjar systemet och tvingar sina volontärer att jobba 9 timmar om dagen sex dagar i veckan.

Michel lugnar sedermera ner sig och ber om ursäkt. En olustig känsla dröjer sig kvar i kroppen men jag fortsätter jobba.

– Bry dig inte om honom, han får sina utbrott då och då. På mig med, säger Bernard.

Allt som ska göras har en särskild process i Bernards och Michels bostad. Kaffekopparna ska stå på samma ställe i diskmaskinen, vinglasen diskas för hand enligt en förutbestämd procedur. Bordet på den vackra uteserveringen ska smyckas med bordsunderlägg som bör ligga i linje med bordskanten. Jag känner mig hela tiden lite övervakad. Får känslan av att jag måste bevisa att jag kan bära en bricka från matbordet till köket utan att tappa den. Och skulle någonting krossas väntar jag mig en apokalyptisk reaktion.

– Nej, nej inte den ingången, aldrig den ingången, säger Michel vettskrämt när jag gör en ansats att ta en genväg till köket.

Varför? Bäst att inte fråga, eftersom han redan är upprörd.
Under arbetet får jag från Michel höra kommentarer som:

Du jobbar för långsamt
eller hånfulla inpass som:
Har du någon känsla för estetik eller?

Den franska ledarstilen skiljer sig avsevärt från den svenska. Det handlar inte så mycket om att diskutera sig fram till bra lösningar. Det handlar istället om: Gör det här nu! Och gör rätt!

Brexit och att leva i en bubbla

Vi läser en dag om att folket i Storbritannien röstat för att gå ur EU. Vi diskuterar kring lunchen vad det skulle kunna innebära. Det blir självklart vilda spekulationer eftersom ingen egentligen har någon aning. Att titta ut över kastanjeträdet, plocka några smultron och känna doften av vildmynta gör att den typen av nyheter känns futila. Det är ju här livet finns. I trädgården, i jorden bland växterna och bland de människor som finns i ens närhet just nu. Det känns skönt att leva i en bubbla, det känns skönt att permakultur är nästintill impregnerad mot den här typen av händelser.

Att odla på Korsika

Under mina tre veckor regnar det bara en dag. Bernard hävdar att medelhavsklimatet är ett mycket svårt klimat att bedriva permakultur i. Jorden är torr och bristen på regn gör att man måste vattna ofta. Men många växter och träd älskar den starka solen. Ormbunkar och björnbärsbuskar finns överallt och storleken är imponerande. Ormbunkarna är intensivt gröna och över två meter höga. Taggarna på björnbärsbuskarna är tre centimeter stora och river upp mina handleder då jag avlägsnar dem till förmån för andra växter. Vilda olivträd finns överallt. Likaså kastanjeträd, som ger frukt i september och ligger till grund för många skördefestivaler på Korsika. En medicinalväxt som trivs bra på ön är halmblomster. Det är en gul blomma med intensiv doft som man kan göra en olja på som läker sår, motverkar reumatism och rensar luftvägarna.

Att odla grönsaker är inte så populärt bland den inhemska befolkningen. Här satsar man istället på att föda upp djur. Grisar och kor finns det gott om, under en vandring i skogen ser jag att tjugotal grisar som bökar i jorden. Vi sidan av vägarna och ibland mitt i vägen står det ofta kor. De här djuren blir sedan basen för korsikanska specialiteter som patéer, opastöriserade ostar och diverse korvar.

Fördomarna

Utöver mitt arbete hinner jag med att göra en del utflykter. Det är lätt att lifta och fördomen jag hört om att korsikaner ska vara svåra och otrevliga känns efter tre veckor inte helt rättvis.

Det andra jag hört om Korsika – att öns vackra natur är svårslagen – är svårt att tillbakavisa. Normalt sett är det torrt på sommaren men det här året har det regnat ovanlig mycket och vegetationen är grönskande. En kort cykeltur bort ligger en glasklar och porlande flod. Skogen som ligger alldeles intill är hem för en botanisk stig med bin som producerar honung.

Kusterna är kantade av sandstränder och det finns gott om skog. Mitt i landet ligger en bergskedja med sin högsta topp på 3000 meter. Korsika lockar varje sommar till sig tre miljoner turister, många av dem väljer att vandra den så kallade GR20 som sträcker sig från norr till söder på den avlånga ön.

Lärorik resa?

På tåget mellan öns största städer Ajaccio och Bastia, sammanfattar jag min resa. Det har varit utvecklande och lärorikt. Min franska har blivit betydligt bättre och jag har fått en känsla för hur det är att jobba på en gård. Jag skulle ljuga om jag sa att mina kunskaper inom permakultur har blivit avsevärt mycket bättre. Men för en person som inte tidigare jobbat på en gård men är intresserad av det livet är volontärarbete en bra ingång. Jag har numera en bättre uppfattning om vilka fördelar och nackdelar livet på landet innebär. Teori blir praktik och jag har fått en bild av hur jag själv skulle vilja jobba med permakultur i framtiden. Om jag hade fått göra om äventyret hade jag lagt ner mer tid på en grundligare research om stället jag skulle vara på och inte nöjt mig med att det stod att de jobbade efter permakulturprinciper.

– Fredrik Jansson

 

---